20 février - C'est fini

Jag är ledsen att jag inte har uppdaterat bloggen alls på väldigt länge. Det har varit väldigt mycket på senaste tiden och jag känner inte att jag har haft tid att uppdatera bloggen på det sätt jag önskar.

Så, men det sagt måste jag tyvärr meddela att jag kommer att lägga ner bloggen. Jag känner helt enkelt att jag inte har tid att skriva. Som med det mesta jag tar för mig har jag svårt att göra någonting halvhjärtat, vilket får till följd att det inte blir någonting alls i stället, tyvärr. Kanske kommer jag känna att jag har mer tid snart igen och kan då ta upp bloggen igen.

Men, jag vill säga att jag är frisk nu i alla fall och att allting är mycket lättare nu! Jag har strukit en av mina kurser för att få mer tid till att faktiskt ha roligt när jag är här och det känns som en enorm lättnad. Nu har jag för det mesta kvällarna lediga till att hitta på saker ute på stan. Har gjort en massa roliga saker som jag gärna berättar för er sen!

Tack så jättemycket alla ni som har läst min blogg. Jag är uppriktigt ledsen att jag inte kommer fortsätta, men jag hoppas att ni förstår. För alla er som har tillgång till internet, lägg till mig på skype (maria.norberg3), msn (marianorberg84@yahoo.se) eller på Facebook.

Vi hörs!

Stora kramar,
Maria

2 fév - Oui, j'ai la pneumonie..

Efter att ha blivit runtskickad till 4 olika medicinska kliniker har jag idag fått reda på att jag har en påbörjad lunginflammation och måste gå genom en medicinbehandling. Under helgen i Québec (det var hur kallt som helst) började det göra ordentligt ont när jag andades och hostade bakom revbenen. Detta gjorde mig ordentligt orolig och det var tur att jag tog tag i mig själv och släpade iväg mig till en läkare tillslut.

Men, jag vet inte vad jag ska säga. Den senaste tiden har varit jobbig för mig och det känns som att jag, sedan jag kom, ständigt har kämpat i uppförsbacke här. Det är normalt att det ska vara jobbigt att byta omgivning och kultur, jag vet att det brukar vara så och det har alltid varit så för mig när jag har bott utomlands under en längre tid och försökt komma in i samhället. Men det har aldrig varit så jobbigt som det har varit här. Det kanske är jag som överdriver, men det känns som att jag råkar ut för allt möjligt (sjukdom, datorer som går sönder, trassel med all byråkrati etc) och när jag väl har rest mig upp efter den första smällen, kommer nästa smäll tätt inpå. Det är massor som har varit superkul här också, men den första månaden har ända, om jag ser tillbaka på den, varit mer jobbig än rolig om jag ska vara helt ärlig.

Bara att gå till läkaren är värsta projektet. Jag påbörjade denna process i söndags med att traska iväg i snön till läkarstationen som Céline sa skulle vara öppen. Den var naturligtvis stängd, så jag går tillbaka på måndagen och får, efter mycket om och men med mitt sjukförsäkringskort, som det för övrigt tog mig 3 veckor att fixa efter många timmars väntan under flera omgångar på Kanadas försäkringskassa, träffa en sjuksköterska. Först var jag tvungen att ringa till försökringskassan och identifiera mig (trots att jag hade både intyg därifrån och pass med mig), så att de kunde faxa över ett nytt intyg till kliniken. När jag väl får träffa sjuksköterskan säger hon att det inte finns någon läkare jag kan träffa där. Tar dock alla värden på mig och tror att det är stor chans att smärtan vid revbenen endast är muskulär. Vill ändå att jag går till en läkare för att röntga lungorna. Hon ger mig en remiss och säger att jag ska gå till en speciell klinik klockan 8 på morgon nästa dag. Så, jag går upp klockan 6 och tar mig hela vägen till kliniken. När jag anmäler mig i receptionen säger de att de inte kan ta emot mig eftersom de inte tar emot några nya patienter. Så, trots att jag har en remiss där det står att jag behöver träffa en läkare eftersom jag kanske har lunginflammation skickar de med glädje iväg mig ut i -20 grader med en hänvisning till en buss och en annan läkarstation. Det visar sig att bussen går 1 gång i timmen, vilket innebär att jag får stå i -20 grader i ungefär 40 min längs en motorväg och vänta på bussen som ska ta mig "i riktning" mot en annan läkarstation. Tillslut hittade jag i alla fall dit och det första som händer är att jag blir bemött av en väldigt otrevlig receptionist som när jag ger henne ett papper med min adress och mitt telefonnummer (eftersom jag inte kan dem utantill) tittar på mig som om jag vore 5 år gammal och utbrister "Vaddå, är du inte kapabel att säga det själv eller?". Vid det läget var jag väldigt nära på att ge henne en verbal känga på lämplig plats. Jag svalde dock alla dessa kommentarer och satte mig "glatt" och väntade i 2 timmar på att få träffa en läkare. Läkaren lyssnade på mina lungor och klämde lite här och där och när jag äntligen trodde att det var klart hänvisar han mig i sin tur till en annan klinik där jag skulle bli röntgad (jag trodde han skämtade). Jag får alltså ge mig ut igen och gå till en annan klinik och bli röntgad. Mina röntgenbilder faxades sedan tillbaka till kliniken och läkaren ringde mig senare och sa att de hade sett på dessa att jag har lunginfammation. 2 tabletter om dagen i 1 vecka och sedan ska på återbesök igen för att se om det blivit bättre. Inte mer information än så fick jag och när jag frågade om mer detaljer skrattade han bara och sa "Cherie, vi ses nästa tisdag så får vi se då".

Jag ska inte ens berätta vad som hände sen när jag försökte fixa ett tunnelbanekort för studenter..

Vad jag vill säga med detta är att allt jag försöker göra här är extremt omständigt (men säkert lika omständigt för alla andra utlänningar som kommer till främmande länder, Sverige t.ex.). Jag har dessutom så mycket att göra i skolan just nu att jag skulle behöva sitta nästan dygnet runt för att bli klar med allt. Det är därför så extremt jobbigt att få besked om en lunginflammation när jag hade hoppats att allt byråkratiskt meck skulle vara över och jag äntligen skulle kunna koncentrera mig på skolarbetet.

Jag vet att jag inte ska misströsta och att det bara är att kämpa vidare. Men just nu känns uppförsbacken otroligt lång.